Sammanfattning
Gurkmeja, en stapelvara i det indiska köket, ger curry dess vackra gula färg. Gurkmeja har även traditionellt använts vid hälsobesvär vid bland hudproblem, matsmältningsbesvär, infektioner, menstruationssmärtor, ömma muskler och ledvärk. Forskning visar att gurkmeja innehåller flera aktiva beståndsdelar men det är framförallt pigmentet kurkumin som rönt intresse. Mer än fem tusen forskningsartiklar har hittills publicerats om kurkumin. Forskning visar att kurkuminet verkar ha en antioxidativ, antiinflammatorisk och antibakteriell verkan. Det verkar även som om gurkmeja i hel form är mer effektiv än isolerat kurkumin. Man kan öka upptaget av kurkumin genom att tillsätta lite svartpeppar till gurkmejan. Det kan öka kurkuminhalten i blodet så mycket som 20 gånger. Innate Response Turmeric innehåller hel, skonsamt torkad och mald gurkmeja samt även svartpepparextrakt för optimalt upptag av kurkuminet. Innate Response Turmeric innehåller dessutom helig basilika och många andra superfoods.
Gurkmeja – mer än bara mat
Gurkmeja är en trotjänare inom den traditionella kinesiska medicinen (TCM) och kanske ännu mer i den indiska folkmedicinen Ayurveda. De traditionella användningsområdena omfattar bland annat behandling av leverbesvär, hudproblem, matsmältningsbesvär, infektioner, menstruationssmärtor, ömma muskler och ledvärk.
Det förekommer också att gurkmeja används utvärtes tillsammans med honung för att lindra irriterad hud eller förbättra sårläkning. Något att tänka på är att dock den starkt gula färgen färgar av sig på huden och kan fläcka ned kläder. Därför har den också en given uppgift som färgämne i livsmedel, med tillsatsnummer E 100. Enligt Greg Cole som är professor i medicin och neurologi vid University of California i Los Angeles kan man till och med hjärnan bli gul om man äter mycket gurkmeja! I sin forskning om gurkmejans skyddande verkan på hjärnan har han sett obducerade hjärnor från äldre indier som ätit gurkmeja hela livet. De var svagt gulfärgade och innehöll ovanligt ungdomlig, tät hjärnvävnad.
Antioxidativt, antiinflammatoriskt, antibakteriellt
Enligt en omfattande undersökning av Hatcher och medförfattare, publicerad i Cell Mol Life Sci år 2008, är gurkmejan en av de mest välstuderade växterna, med kurkumin som det centrala fettlösliga pigmentet som väckt betydande intresse. Denna översyn av forskningsarbeten avslöjar att över femtusen vetenskapliga artiklar hittills har bidragit till förståelsen av kurkuminets mångsidiga egenskaper, vilka innefattar antioxidantiska, antiinflammatoriska och antibakteriella egenskaper.
Forskning av Greg Cole och hans team har särskilt belyst kurkuminets potentiella förmåga att skydda hjärnan vilket uppmärksammades i flera experiment på olika gnagare. Dessa studier visade att kurkuminet tycks hämma bildandet och ackumuleringen av amyloida plack
Flera senare studier, inklusive en av ett team ledd av Small G och medarbetare, publicerad i Journal of Biological Chemistry 2013, stöder dessa fynd genom att visa att kurkumin kan ha liknande effekter hos människor, särskilt hos friska medelålders kvinnor och män.
Analys av blodprover efter en fyra veckors kurkuminintervention avslöjade minskade blodfettnivåer, minskad oxidativ stress och lägre nivåer av beta-amyloidprotein, vilket ytterligare stöder hypotesen om kurkuminets förmåga att förbättra olika hälsoaspekter.
Enligt Stig Bengmark, professor emeritus i kirurgi vid University College London, har gurkmejan en betydande antiinflammatorisk effekt genom att den reglerar majoriteten av kroppens 1 200 till 1 300 inflammationsdrivande gener. I en översyn av gurkmejans egenskaper noterar Bengmark att dess verkan liknar den hos cox-2-hämmare, en klass av antiinflammatoriska läkemedel som tidigare var populära men som visade sig ha skadliga effekter. Det har emellertid inte rapporterats om liknande biverkningar i samband med gurkmeja eller dess huvudsakliga verksamma ämne, kurkumin.
Bengmark betonar att gurkmeja är säkert och innehåller cirka tjugo olika substanser med antiinflammatoriska egenskaper, kända som kurkumenoider, där kurkumin är den mest framträdande. Denna observation stärker gurkumejans potential som ett säkert alternativ och understryker dess värde som ett naturligt alternativ för att hantera inflammatoriska tillstånd.
Kurkumin bra för mycket annat också
Enligt en randomiserad, placebokontrollerad och dubbelblind studie, publicerad av Hanai H och medförfattare i tidskriften Clinical Gastroent.and Hepat. 2006, visade mer än hälften av patienterna med ulcerös kolit betydande förbättringar i sina symtom redan inom en månad genom att konsumera kurkumin. I kontrast, kunde inga av deltagarna i placebogruppen observera liknande positiva effekter, vilket betonar kurkuminets potentiella förmåga att lindra inflammatoriska tarmsjukdomar som ulcerös kolit.
Trots att kurkuminet anses vara det mest aktiva ämnet i gurkmeja, förefaller det finnas andra potentiellt fördelaktiga föreningar i gurkmejan. Förutom kurkuminoider innehåller den också lipider och ytterligare ämnen som kallas turmeroner, vilka tillsammans kan bidra till dess gynnsamma egenskaper. Detta tyder på att gurkmejans hälsofrämjande egenskaper kan tillskrivas en kombination av flera bioaktiva föreningar, inte enbart kurkuminet.
Intressant nog har försök utförts där kurkuminet har avlägsnats från gurkmejan helt och resultaten tyder på att kryddan fortfarande kan vara lika effektiv utan sitt karakteristiska gula pigment. Detta ger ytterligare bevis för den komplexa mixen av bioaktiva föreningar som tillsammans bidrar till gurkmejans positiva egenskaper.
Mer effekt med svartpeppar
Gurkmeja är en kraftfull krydda som har visat sig ha betydande antioxidativa egenskaper redan vid en åttondels tesked, enligt en studie av S. K. Jain och medförfattare publicerad i Molecular and Cellular Biochemistry. Trots detta är kurkumin, dess primära bioaktiva förening, känt för att ha begränsad biotillgänglighet på grund av dess fettlösliga natur. Dock har forskning, inklusive en studie av Shoba G och medförfattare i Planta Medica, visat att tillsats av svartpeppar till gurkmejan kan öka kurkuminets absorption med upp till 20 gånger.
Denna förbättring av absorptionen beror på närvaron av piperin i svartpeppar, vilket inte bara ger svartpeppar dess karakteristiska smak och doft utan också förhindrar snabb nedbrytning och utsöndring av kurkuminet från levern. Intressant nog är svartpeppar en vanlig ingrediens i curryblandningar, vilket kan bidra till den ökade biotillgängligheten av kurkumin i rätter som innehåller gurkmeja. Dessutom kan upptaget av kurkumin ytterligare förbättras genom intag av lite fett samtidigt som kryddorna konsumeras, enligt tidigare forskning av Wahlström B och Blennow G, publicerad i Clinical Pharmacokinetics.
I produkten Daily Turmeric Superfood Booster och Turmeric Strength for Whole Body hittar du hel ekologisk gurkmeja (inte bara kurkumin) som kombinerats med Bioperine, det enda extraktet av piperin som har genomgått kliniska studier för att öka biotillgängligheten hos olika näringsämnen.
Gurkmeja varning
År 2023 rapporterade forskare vid Linköpings universitet att de upptäckt positiva effekter av kurkumin, det gula färgämnet i gurkmeja på bananflugor. Särskilt dess aktiva komponent kurkumin, har som sagt varit föremål för forskning. Däremot är det vitkigt att håg att resultat som gäller för flugor och andra djur inte alltid kan överföras direkt till människor.
Vad är gurkmeja bra för?
Gurkmeja bidrar till immunsystemets funktion genom att fungera som en antioxidant. Den skyddar kroppen mot oxidativ stress och fungerar vid behandling av leverbesvär, hudproblem, matsmältningsbesvär, infektioner, menstruationssmärtor, ömma muskler och ledvärk.
Författare & granskare
Vetenskapliga referenser och källor
Visa referenserHatcher H, Planalp R, Cho J, Torti FM, Torti SV. Cell Mol Life Sci. 2008 Jun;65(11):1631-52. doi: 10.1007/s00018-008-7452-4. PMID: 18324353.
Cole GM, Teter B, Frautschy SA. Adv Exp Med Biol. 2007;595:197-212. doi: 10.1007/978-0-387-46401-5_8. PMID: 17569225.
Small GW, Siddarth P, Li Z, Miller KJ, Ercoli L, Emerson ND, Martinez J, Wong KP, Liu J, Merrill DA, Chen ST, Henning SM, Satyamurthy N, Huang SC, Heber D, Barrio JR. J Prev Alzh. Dis. 2018;5(3):175-183. doi: 10.14283/jpad.2018.15. PMID: 30056419.
Bengmark, Stig. Journal of Parenteral and Enteral Nutrition 30.1 (2006): 45-51.
Aggarwal, Bharat B., and Kuzhuvelil B. Harikumar. The International Journal of Biochemistry & Cell Biology 41.1 (2009): 40-59.
Hanai, H., Iida, T., Takeuchi, K., Watanabe, F., Maruyama, Y., Andoh, A., ... & Fukushima, T. (2006). Clinical Gastroent. and Hepat, 4(12), 1502-1506.
Jain, S. K., Rains, J., & Croad, J. L. (1997). Molecular and cellular biochemistry, 166(1-2), 169-175.
Shoba, G., Joy, D., Joseph, T., Majeed, M., Rajendran, R., & Srinivas, P. S. S. R. (1998). Planta medica, 64(4), 353-356.
Wahlström, B., & Blennow, G. (1978). Acta pharmacologica et toxicologica, 43(2), 86-92.
DiSilvestro RA1, Joseph E, Zhao S, Bomser J. Nutr J. 2012 Sep 26;11:79.
Polasa K, Raghuram TC, Krishna TP, Krishnaswamy K. Mutagenesis. 1992 Mar;7(2):107-9.
Park W, Amin AR, Chen ZG, Shin DM. (2013). Prev Res (Phila). 6(5):387-400.
Ravindran J, Prasad S, Aggarwal BB. AAPS J. 2009 Sep;11(3):495-510.
Sharma RA, McLelland HR, Hill KA, Ireson CR, Euden SA, Manson MM, Pirmohamed M, Marnett LJ, Gescher AJ, Steward WP. Clin Can Res. 2001 Jul;7(7):1894-900.
Dhillon N, Aggarwal BB, Newman RA, Wolff RA, Kunnumakkara AB, Abbruzzese JL, Ng CS, Badmaev V, Kurzrock R. Clin Can Res. 2008 Jul 15;14(14):4491-9.
Agarwal KA, Tripathi CD, Agarwal BB, Saluja S. Surg Endosc. 2011 Dec;25(12):3805-10.
Daily JW, Yang M, Park S. J Med Food. 2016 Aug;19(8):717-29.
Chandran B, Goel A. Phytother Res. 2012 Nov;26(11):1719-25.
Lang A, Salomon N, Wu JC, Kopylov U, Lahat A, Har-Noy O, Ching JY, Cheong PK, Avidan B, Gamus D, Kaimakliotis I, Eliakim R, Ng SC, Ben-Horin S. Clin Gastroent. Hepat. 2015 Aug;13(8):1444-9.e1.
Aggarwal BB, Yuan W, Li S, Gupta SC. Mol Nutr Food Res. 2013 Sep;57(9):1529-42.
Kim JH, Gupta SC, Park B, Yadav VR, Aggarwal BB. Mol Nutr Food Res. 2012 Mar;56(3):454-65.
Percival SS, Vanden Heuvel JP, Nieves CJ, Montero C, Migliaccio AJ, Meadors J. J Am Coll Nutr. 2012 Aug;31(4):288-94.
Shoba G, Joy D, Joseph T, Majeed M, Rajendran R, Srinivas PS. Planta Med. 1998 May;64(4):353-6.
Anand P, Kunnumakkara AB, Newman RA, Aggarwal BB. Mol Pharm. 2007 Nov-Dec;4(6):807-18.
Caesar I, Jonson M, Nilsson KP, Thor S, Hammarström P. Drosophila. PLoS One. 2012;7(2):e31424. doi: 10.1371/journal.pone.0031424. Epub 2012 Feb 13.